portabelt liv.
När jag checkade in mitt bagage fick väskan en gul lapp som det stod "heavy" på, och tungt var det. På något mirakulöst vis vägde väskan 19,8 kg när den var helt fullproppad, 200 gram under gränsen. Jag var lite rädd att min våg hemma ljög och att väskan skulle väga 26 kilo på flygplatsen, men icke. Man kommer rätt långt på tjugo kilo ändå.
Ja, otroligt heavy. Med handbagaget (en rutig hybrid mellan påse och väska i nåt plastmaterial som för tankarna till smutstvätt - det enda jag hade som var stort men ändå litet nog enligt Ryanair och som jag kunde lägga ovanpå resväskan, såg lagom lodigt ut) på det fick jag nästan kramp i underarmen när jag skulle dra på det till tågstationen på flygplatsen. Men det gick ju bra. Tåget jag åkte delade på sig stationen efter jag hoppade på, hur sjukt är inte det? Kom en konduktör som öppnade en lucka i taket och skruvade på något, stängde lite dörrar och så fortsatte väl den andra tåghalvan någon annanstans. Som tur var insåg jag att tåget skulle dela på sig när jag gick på tåget och bytte vagn. Annars hade jag hamnat väldigt fel, vilket i och för sig också hade varit intressant.
Det positiva med mitt krampbagage är att jag allt annat känns väldigt lätt att bära på. Var och köpte lite förnödenheter jag hade prioriterat bort (typ handukar, duschprodukter osv.). Lite frukt, småsaker som behövs, en flaska vin på det och VIPS – trettio pund. Vin ska man tydligen köpa på supermarkets märkte jag sen, utan i ”off license”-affärer, typ turklivs om man skulle fråga gemene svensk. Två flaskor där kostade sex pund såg jag i ett skyltfönster, själv betalade jag fem pund för en ynka flaska.
Jag sover i ett rum med sexton bäddar (knappt hundra spänn per natt, värt) som var helt tomt på folk när jag kom. Tre sängar såg dock upptagna ut, och alla är definitivt killar. Någon hade en australiensk flagga fastklistrad på sin ryggsäck, så sannolikheten att en av dem är australiensk kille är rätt stor. Sitter i lobbyn för tillfället eftersom vandrarhemmets wifi var hur segt som helst på rummet. Skulle lika gärna kunna stoppa in en potatis i en av USB-portarna och få likvärdig uppkoppling. Men här funkar det perfekt! Däremot är det tre jobbiga chavs i (fast typ i medelåldern?) som är för på och som jag helst undviker, men redan sprungit in i tre gånger. Panik om de är killtrion.
Vad långt det blev. Skulle kunna fortsätta i dagar och skriva, kanske för att jag sov typ två timmar i natt. Jag behövde skriva av mig lite tror jag, trots att det är lite meningslöst dravel. Nu bloggade jag nog bara för min egen skull, ska börja kulblogga snart! Hoppas allt är bra med alla, här är det bara fint, fastän lite oklart. Mitt skrivande kanske känns lite nedstämt? Så är det verkligen inte, det är bara tröttheten som talar. Ska jag snart iväg och träffa Rebecka och hennes kompisar snart om jag orkar hålla mig uppe, skönt ansikten med ett ansikte man känner igen!
